Barnurologi

Nattvätning

Nattvätning

Översikt

Nattvätning är ett tillstånd där en person som har kontroll på urinblåsan vid vaket tillstånd urinerar under sömnen. Tillståndet kallas vanligen sängvätning och har ofta en negativ psykologisk inverkan på barnet och familjen.

Barn får kontroll på urinblåsan (kontinens) vid olika åldrar och får oftast kontroll under dagtid före kontroll under natten. De flesta barn är kontinenta vid 4 – 5 års ålder. Nattvätning är vanligt och kräver vanligen inte behandling hos barn som inte börjat skolan och som erhållit kontinens under dagen.

Nattvätning klassificeras som primär (PNE) och sekundär (SNE). Vid primär nattvätning har barnet aldrig varit genomgående torrt på natten. Om barnet inte upplevt nattvätning under 6 månader och sedan börjar väta sängen igen, benäms tillståndet som sekundär nattvätning. Psykologiska faktorer och erhållna medicinska tillstånd gör att SNE uppstår. Förekomst och utbredning

Nattvätning är vanligare hos män och utbredningen avtar gradvis under barndomen. Cirka 23 % av alla femåringar, 20 % av alla sjuåringar, 4 % av alla tioåringar, och 1 – 2% av de som uppnått 18 års ålder lider av nattvätning. Sekundär nattvätning står för cirka 25 % av fallen.

Riskfaktorer och orsaker
Det finns ett antal orsaker för nattvätning. Primär nattvätning orsakas ofta av en kromosomabnormitet och det finns en stark genetisk koppling associerad med tillståndet. Barn som har föräldrar eller syskon som lider av nattvätning löper en ökad risk. Om en förälder hade tillståndet som barn är risken cirka 45 % och om båda föräldrarna hade det är risken 75 %.

Andra orsaker för PNE kan vara följande:

• Abnormt belägen urinledare (ektopisk urinledare hos kvinnor)
• Förstoppning
• Överdriven urinmängd (polyuri; kan bero på överdrivet vätskeintag)
• Hjärtfel som orsakar oregelbundna hjärtslag (hjärtblockering)
• Neurologiska störningar (t.ex. cerebral förlamning, rubbningar i ryggmärgen, neurogenisk urinblåsa)
• Uppvaknanderubbningar (t.ex. vaknar inte vid sinnessignaler)
• Urinvägsinfektion (UTI; t.ex. cystit)
• Urinrörsförträngning (medfödd eller förvärvad som ett resultat av trauma eller infektion)

Sekundär nattvätning kan orsakas av psykologiska faktorer (t.ex. dödsfall i familjen, sexuell misshandel, extrem mobbing) och förknippas ofta med stress. Det kan också uppstå från ett förvärvat tillstånd som diabetes, överproduktion av hormon i sköldkörteln (hypertyroidism), anfall (t.ex. epilepsi), och hämmande sömnapné (OSA).

Tecken och symtom

Nattvätning orsakar regelbunden ofrivillig sängvätning vid sömn.

Diagnos

Man fastställer en diagnos för nattvätning när ofrivillig urinering regelbundet uppstår under nattsömnen hos en person som är kontinent vid vaket tillstånd. Det krävs en detaljerad medicinsk bakgrund och en omfattande fysisk undersökning för att fastställa orsaken. Den medicinska bakgrunden inbegriper följande:

• Bedömning av psykologiska och emotionella frågor
• Vätske- och matintag (speciellt senare under dagen)
• Frekvens och volym vid dagtid
• Sömnbakgrund (dvs. när barnet går och lägger sig, somnar, och vaknar; sömndjuphet; tid för sängvätning; snarkning; mardrömmar)
• Perioderna utan nattvätning och omständigheterna

En fysisk undersökning inbegriper följande:

• Blodtryck
• Examinering av genitalia
• Palpatation av njurarna, urinblåsan och den undre ryggraden
• Neurologisk undersökning av underkroppen inklusive gångfunktion, muskelstyrka och spänst, reflexer och känsel

Man kan också utföra olika diagnostiska tester för att fastställa orsaken till nattvätningen. Dessa tester är reserverade för patienter hos vilka man misstänker fysisk abnormitet eller blockering. Urinprov för att upptäcka cystit, UTI, urinledarblockering, diabetes och andra möjliga fysiska orsaker. Röntgen och andra tester används för att upptäcka abnormiteter och kan inbegripa följande:

• Cystometri (mäter urinblåsans tryck vid olika fyllnadsnivåer)
• Cystoskopi (undersökning av urinblåsan med ett cystoskop)
• Magnetisk resonansröntgen (MRI)
• Ultraljud
• Blåsröntgen (MUC); används för att observera urinsystemet före, under och efter urinering)

Andra urodynamiska undersökningar, som mäter urinens rörelsehastighet och lagring från urinblåsan och uroflödet som mäter urinflödet kan också genomföras.

Behandling

Behandlingens syfte är att reducera tillståndets sociala och psykologiska inverkan samt att eliminera den underliggande orsaken. Behandlingsalternativen är följande:

• Beteendeförändring (t.ex. positiv psykologi, periodisk vakenhet, begränsat vätskeintag, alarmterapi)
• Medicinering
• Operation (vid fall av hämmande sömnapné, ektopisk urinledare, hjärtblockering)

Beteendeförändring

Det är viktigt att hantera nattvätning på ett sätt som reducerar barnets förlägenhet och oron i familjen. Familjemedlemmar som växt ifrån tillståndet kan dela sina erfarenheter med barnet för att reducera isoleringskänslor. Föräldrar bör vara tålmodiga och varsamma den tiden de väntar på att barnet växer ifrån nattvätningen. Beteendeförändringar förbättrar ofta sängvätningen inom 1 månad.

Positiv psykologi (t.ex. föra en lista med guldstjärnor som delas ut vid nätter utan sängvätning) kan ibland vara fördelaktigt, samt att regelbundet väcka barnet på natten för att använda toaletten. Man kan använda en alarmklocka som ringer några timmar efter att barnet går och lägger sig för att väcka barnet eller så kan föräldern väcka barnet innan eget sänggående.

Att begränsa intaget av vätskor sent på dagen och uppmuntra toalettbesök vid regelbundna intervaller under dagen kan också vara hjälpsamt. Barnet bör uppmuntras att använda toaletten varje eller varannan timme under dagen och direkt före sänggåendet. Man bör inte begränsa vätskeintaget på ett sätt som kan verka bestraffande utan bör bara varsamt påpekas barn som är fysiskt aktiva samt vid höga temperaturer för att reducera risken för uttorkning (dehydrering).

Alarmterapi har en framgångsprocent på cirka 70 %, fungerar bäst med äldre barn som är väl motiverade och det kräver samarbete från alla i hushållet som kan väckas av alarmet. Det tar från 2 veckor till flera månader för resultaten att visa sig, och om barnet inte är torrt efter 3 på varandra följande månader bör terapin avbrytas tills barnet är äldre. Alarmet är placerat så att det känner av fuktighet och även om de flesta barn inte vaknar när alarmet aktiveras, slutar de urinera när det hörs. En förälder hjälper sedan barnet till toaletten för att fullfölja toalettbesöket; byta våta lakan och pyjamas, återställa alarmet; och leda tillbaka barnet till sängen. Vissa barn som svarar bra med denna form av terapi kan sova hela natten utan att urinera, medan andra kan fortsätta att gå upp till toaletten under natten (nocturia).

Medicinering

Läkemedelsbehandling används bara för barn som inte haft någon framgång med icke-farmakologisk behandling. Mediciner används för att behandla nattvätning inkluderar följande:

• Desmopressinacetat (MinirinP®)
• Oxybutynin (Ditropan®)
• Imipramin (Tofranil®)

Desmopressin (MinirinP®) är ett antidiuretisk hormon som används för att behandla nattvätning. Minirin® finns som nässprej (10-40 mcg, före sänggående) i tablettform (0,2 – 0,6 mg, före sänggående) och är effektiv till 55 %. Det kan också kombineras med alarmterapi.

Bieffekterna med nässprejen inbegriper obehag i näsan, näsblod, magsmärta och huvudvärk. Det är viktigt att reducera vätskeintaget när man tar Minirin. Om vätskeintaget inte begränsas kan det uppstå vattenförgiftning. Detta tillstånd kräver omedelbar läkarundersökning. Symtomen vid vattenförgiftning kan vara huvudvärk, kväljningar, kräkning och anfall.

Ditropan® är en antikolinergiska medicin som minskar muskelsammandragningarna i urinblåsan. Den vanliga dosen är 2,5 – 5 mg före sänggående. Bieffekterna är försämrad syn, förstoppning, yrsel, torr mun, blodvallningar och stämningsväxlingar.

Tofranil® kan i undantagsfall och med största restriktivitet skrivas ut i doser om 25 mg till barn mellan 6 till 8 års ålder och 50 – 75 mg till äldre barn, 1 till 2 timmar före sänggående. Detta lugnande medel behandlar effektivt primär nattvätning utan organiska orsaker i så många som 40 % av fallen när det används som temporär efterföljande behandling. Bieffekter inbegriper följande:

• Förstoppning
• Svårighet att urinera
• Sömnighet
• Nervositet
• Växlingar i sinnesstämningen
• Sömnrubbningar

En överdos kan vara dödlig och World Health Organization (WHO) rekommenderar inte detta läkemedel för nattvätning. Oral antibiotika (t.ex. Bactrim®, amoxicillan, Macrobid®, Levaquin®) används för att behandla UTI som orsakar sängvätning.

Operation

Vid strukturella abnormiteter i urinsystemet (t.ex. ektopisk urinledare) och andra tillstånd, som hämmande sömnapné och hjärtblockering, kan en operation vara nödvändig. En operation för att korrigera dessa tillstånd eliminerar ofta nattvätningen.

Prognos

Prognosen för barn som upplever nattvätning beror på orsaken. Nästan alla barn växer ifrån sängvätning, även utan behandling.

Anmälaren Vid: Under Construction

tillbaka till toppen

Barnurologi (fortsatt...)